En dag med Klassmorfar

Klassmorfar - vad är det?

Det lärde jag mig för ett par år sedan under två terminer, två dagar i veckan på en folkhögskola, samtidigt som jag resterande tre arbetsdagar per vecka praktiserade på den skola där jag nu är anställd, som just klassmorfar.

En dag på skolan och några reflektioner.

Det är en helt vanlig höstdag. Jag går in genom skolans dörrar och möter skolans andra klassmorfar, vi är nämligen två. Vi är båda 60+ med ett långt arbetsliv bakom oss. Vi önskar varandra en god morgon och växlar några ord om någon nyhet från morgonens tidningsläsning och går åt olika håll.

Man har frågat mig om jag vill hålla lite ordning i biblioteket, då vår skola saknar bibliotekarie. Jag börjar alltså dagen med att gå till bilioteket, starta upp datorn och ta hand om de böcker som eleverna lämnat tillbaka. Någon knackar på dörren och ser på mig genom glasväggen. En grabb på tolv år vill komma in och läsa och jag vinkar att det är OK. Han hittar en bok och sätter sig ner. Jag ordnar i biblioteket. Efter en kort stund reser han sig upp och säger ett glatt "hej då morfar". Då vi tidigare haft diskussioner om hur man skall vara mot varandra och uppträda i skolan ger det här en känsla av att man trots allt lyssnar på tillrättavisningar och känner vänskap.

Jag lämnar nu biblioteket för att ta en skolgårdsrunda. Skolan är byggd så att där finns flera skolgårdar samt en mindre och en större fotbollsplan. På rasterna rör jag mig mellan dessa. Ibland kan lärarna ha speciella önskningar om t ex förstärkt rastvakt. Klassmorfar följer även med på idrottsdagar, museibesök och varhelst det kan behövas en "extra hand". En lärare stannar mig innan jag kommer ut på skolgården och ber om hjälp med ett par elever. Vi sätter oss i ett allrum och läraren kan återgå till de övriga i klassen och hålla sin lektion under lite lugnare förhållanden. Vi jobbar i en halv timme innan rast och sedan går vi ut tillsammans.

I vår skola finns cirka 550 elever i låg- och mellanstadium samt förskolor. Vi har också elever med olika handikapp, som behöver mycket hjälp. Det känns speciellt att kunna hjälpa dessa barn, då de ofta visar en stor tillgivenhet, tillit, klokhet och glädje.

Det är lunch. Maten serveras som buffé under fem sittningar. De yngsta får hjälp av sina lärare och naturligtvis hjälper "morfar" till där det behövs och äter s k pedagogisk lunch.

Lärarnas och vår närvaro behövs bevisligen då det emellanåt kan bli ganska stökigt vid vissa bord. Vi får också föregå med gott exempel och lasta våra tallrikar med grönsaker och motivera barnen att även få i sig nyttigheterna.

Från den plats där jag sitter ser jag genom glasdörrarna ut på skolgården. Barn som ätit färdigt har gått ut på rast och leker olika bollekar. Någon sitter ensam och ser ledsen ut. Vad har hänt? Har hon slagit sig, blivit slagen eller får hon bara inte vara med? Jag avslutar min måltid och går ut på skolgården och sätter mig att prata med flickan. Vi kommer fram till orsaken och går till kompisarna, som tar med henne i leken.

Senare möter jag henne i korridoren och frågar om allt är OK. Man kan inte alltid ta för givet att det räcker med en kort medling.

Man får följa upp under en längre period för att få en rättvis bild av vad som sker.

Senare på eftermiddagen sätter jag mig åter i biblioteket. Denna gång för att vi på försök, när inget annat prioriteras, lagt in två timmar för läxhjälp. De som vill kan alltså komma upp till biblioteket och få min hjälp. Det är lite tunnsått med elever vid borden, då man hellre vill gå hem och leka. Men naturligtvis frågar många efter hjälp när som helst under dagen, då jag är tillgänglig.

Innan jag går hem just den här dagen gör vi om matsalen och hjälper vaktmästaren med att flytta bord och stolar, då det senare skall hållas ett arbetsplatsmöte, där vi diskuterar allt som har att göra med skolan och hur vi bäst skall utnyttja tillgängliga resurser  mänskliga och materiella. Alla är med och "tycker till", rektor, lärare, vaktmästare, kökspersonal, städ och "morfäder".

Jag lämnar skolan och stannar på parkeringen och ringer hem på mobilen för att höra om jag behöver handla något till kvällen på vägen hem. Jag ser den andra klassmorfadern gå mot bussen. Vi vinkar åt varandra och säger "vi ses imorgon och hälsa hem". Våra fruar känner varandra då vi varit på resa tillsammans vid några tillfällen. Jag tänker på arbetet och vad som hänt under dagen, vad som blev gjort, vad man kan göra, om något skall göras annorlunda. Nya situationer, nya frågeställningar. Arbetet känns meningsfullt.

Klassmorfar