Idén att förstärka vuxennärvaron i grundskolan med hjälp arbetssökande aktiva män blev verklig 1996. Men redan åren dessförinnan hade Lars Bratt, en av projektets eldsjälar, blivit allt mer bekymrad över skolbarnens vardagssituation. Skolans resurser krympte allt mer. Kuratorer, psykologer och annan elevvårdande personal minskade med över 20 procent. Även lärarkåren drabbades med minskad lärartäthet och ohanterligt stora klasser som följd. I dagens skola är dessutom de manliga lärarna i minoritet. Många barn kommer från splittrade familjer med modern som ensam vårdnadshavare. Barnen saknar ofta en närstående manlig vuxenförebild och trygghetsfaktor. Många barn är helt enkelt svältfödda på kontakt och meningsfull samvaro med vuxna män med lust att bry sig och tid att lyssna. I mitten av 90-talet var arbetslösheten rekordhög och chansen att komma igen efter fyllda 50 var minimal. Att koppla barnens behov av fler vuxna med tillgången på lediga, engagerade män syntes självklar.